Onödigt

Jag ska öva på att få må väl. Kloka C säger att jag måste lära känna det och våga göra det. Men jag känner inte den känslan och jag är livrädd och tänker att jag inte förtjänar det. Det är bortom min begreppsvärld och jag vet inte om jag kan tillåta mig det. Troligen inte. Fan också.

Smiths

Ibland när jag vill rättfärdiga det hela så tänker jag att man måste väl ändå börja med sig själv, gräva där man står så att säga. Det är ju bara ett skydd för egen del, som att lägga en hinna på huden för att det inte ska kännas så mycket. För även om man börjar med sig själv så gör det ju ingen skillnad. Inte för mig. Det är fortfarande skamligt och så världsligt och trivialt men man måste ju gå upp ur sängen och det går inte att göra så mycket utan att faktiskt orka kliva upp. Så tänker jag för jag har ju kommit hem från Södra Teatern och en Morrisseykväll med så mycket vackert och så skönt att bara flyta med och inte tänka så mycket, att bli bedövad och inte känna mer än ljudet och musiken och take me out tonight, where there´s music and there´s people och det finns inget annat just nu, ingen sorg och inget vemod och ingen smärta.

Spridning

Vilken dåre brygger och dricker kaffe mitt i natten? Egentligen hjälper ju inte det. Inte så mycket hjälper. Kanske sova. Kanske ska. Det är samma dåre som är glad för att jeansen äntligen passar. Samma dåre som springer bort smärtan fast det handlar egentligen mest om att springa ifrån smärtan. Och som tänker på att det snart kommer dofta syrén, tycker om syrén och gräs och frangipanin när den blommar. Tänker, försöker intala mig, att det på ett sätt är den bästa tiden fast vet att det också är mörkaste för solen når verkligen inte ända in och den lyser inte där den ska lysa. Den behöver sannerligen inte lysa på mig, tack. Resursallokering. Skäms. Igen.

Blytungt i fickorna

Det låter så banalt när man säger det. Att det handlar om kärlek. Kanske gör det inte det. Kanske spelar det ingen roll. Kanske är det mer konkret, mat på bordet, varma skor på vintern, vetskapen att man kan betala räkningarna och att det går att fylla år det här året också. Jag tänker att det är inte så mycket som skiljer oss åt och jag tänker att det är så jävla lätt att slå sig för bröstet och sammaförutsättningarblabla men det. Är. Ju. Inte. Sant. Allakanfåjobbommanbaraanstränger sig Är. Ju. Inte. Sant. Det känns som att handlingsutrymmet krymper och krymper framför ögonen på en. Och det är så rätt tunn hinna mellan oss för det är bara röta att det inte är jag och jag vill gråta när jag tänker på det. Gråta för att det är så svårt och för att det brusar hela tiden och man inte får prata och för att såret aldrig, aldrig hinna läka ens lite. Gråta för att jag inte kan se på mer, för att jag inte har mer plats i själen att lagra det som passerar. Gråta för att det är tungt som bly att bära runt på och gråta för att jag vet att det ska omvandlas till något som jag just inte förmår. Och det är så förmätet att inte förmå.

Skuld.

Nej jag vet inte. Det värker och bultar och gör så ont, så ont. Hur det är. I världen. I människors ömma hjärtan. Jag hör om livsöden, får berättat för mig och får omedelbar och akut värk och vet att det här, det här är inte rätt. Så skulle det inte bli, vi skulle inte ha det såhär. Jag vill inte ha det såhär, varför har ingen frågat ens? Jag vill inte vara med på det här, vägrar och vill kliva av. Men det går inte att kliva av och ingen har frågat mig. Får snörp runt hjärtat när jag ser fattigdom och smärta och tänker samtidigt att jag vill inte VILL INTE bli sån där mellanskikt som bli världsfadder och dövar med pliktskyldiga brev en gång i kvartalet.Vill inte vara fadder, vill inte ha autogiro, vill inte vara med på det tåget och vill inte att det ska behövas. Vill att det ska upphöra, på riktigt. Vill att det ska finnas värme och mat och kläder och boende. Vill inte se och känner att jag inte får titta bort. Önskar att jag var bepansrad ibland för allt går rätt in, rätt in där det är som ett köttsår som inte har någon skyddande hinna. Där det gör som mest ont, på nerven. Och jag känner att det förlamar mig ibland och så kommer skammen för man ska inte bli förlamad, man ska bli glödande arg och känna blixtar av vrede och agera AGERA! och göra skillnad. Men sorgen. Ibland är det totalt och ibland går allt åt att bara ta sig upp och möta det. Det finns inget kvar, inget över. Och skammen över det. Kommer man aldrig över. Och samtidigt pågår det.

Själen

Om man ändå var lite mer som Kay Pollak. En sån som v a l d e glädje. Som orkade välja glädje. Det hade väl varit fint. Man hade varit glad och visslat kanske och inte funderat på att ge sig ut och springa kl 22:30 en onsdagskväll bara för att man så hjärtans gärna vill åt endorfinerna. Och adrenalinet. Kickarna. Glömskan. But hello beroendepersonlighet. Fast löpning en rätt lindrig sak att vara beroende av kan jag tycka. Fast man är inte beroende förrän man gör knäppa, oövertänkta och förhastade saker. En sån sak skulle vara att gå ut i ganska kall sen kväll och springa så det gör jag inte. Det gäller att hålla sig på rätt sida. Men det är en sann lisa för själen. Samma som det var en lisa för själen att ägna sig åt trädgårdsarbete tillsammans med goda vänner i ett soligt Sikfors. Kände hur mina behållare av livslust fick en injektion. Kände att det nådde värme ända in i själen.

Nej inte än

Ibland brukar jag roa mig med att gå tillbaka i bloggen, årsvis. Sådär att man bläddrar tillbaka för att se vad man gjorde vid denna tiden förra året. Bara att vid denna tiden förra året, nej jag kan inte gå tillbaka dit än, jag kan verkligen inte närma mig det. För ett år sen var jag och C i Rom. Let´s not go down that road tänker jag.

Allt går bra

Plus kolla att jag har världens bästa jobb. Jag har ett jobb som jag längtar till och som jag får nypa mig lite i armen för att fatta att jag verkligen har landat. Man kan säga så, att man landar nåt? Känns som typiskt säljprat eller? Men jag är inte säljare. Och jag orkar inte förklara vad jag egentligen gör men detta är ju viktigast: Jag älskart. Och det är faktiskt det som är det viktigaste nu och ska ta all tid och uppmärksamhet och sånt. Och såklart händer det såhär att jag tänker på alla jävla historier á la: "när jag var fokuserad på mitt nya blabla whatever så rätt vad det var hände det, det bara small till". Jamendetärvälklart att jag tänker att det ska hända så. Men det kanske det gör också, eller så gör det inte det och då går det också bra.

Men skit i det då

Jamen ok. I surrender. Jag gör en pudel, blabla vad som helst. Jag skiter i det här med den stoooora omvälvande, livsomställande, avgörande kärleken. Jag tänker att kanske är det inte för mig, kanske har jag fått mitt, kanske är det skitsamma. Jag har i alla fall inte varken tid, tålamod eller en själ som klarar av mer sorg, besvikelser, brutna löften, ångest, ont och sånt jävla skit. Det är inte jag alls upp för så då förstår jag så lämnar jag walk over istället. This too shall pass. Även så när jag tänker på det så, alltså, det här är ju inte fy skam för den delen. Det går ju bra och det är inte så att jag dagligen går runt och tänker att det är nåt stort svart hål inuti som det där stora ska fylla (ha.ha.ha). Näsch då. Inte då.

Träning

Nu räcker det här med här sjuka så det så. Jag vill ut och känna lite frisk luft och kanske se en snödroppe och lite solljus. Solljus längtar jag efter. Mest längtar jag efter träna. Värken i musklerna och svetten i ögonen som svider och starka ben som konsumerar asfalt och träningsvärken dan efter. Det längtar jag efter väldigt mycket. När kan man träna efter flunsa? Ingen vet?